Snart har en vecka gått, en vecka i sorg. Jag tycker att det är svårt att förklara med ord vilken känsla jag går och bär på. Ibland så blir känslorna så starka att jag tillslut inte känner något. Hur kan man inte känna något??
Jag har ett bra tag, innan detta hände följt Malin Wollins blogg: http://blogg.mama.nu/malinwollin/ på mama. Från början var det tänkt att hennes blogg var en "gravidblogg" hon väntade sitt fjärde barn men det var något som gick fel för henne också.
Jag har alltid förstått henne, jag har aldrig varit den som har blivit irriterad över att hon har skrivit om sorgen att förlora sitt fjärde barn. För ja det finns dom som verkligen tycker att det är konstigt att vara ledsen, att egot kommer fram när man har barn sen innan, att vara glad för.
Jag trodde verkligen att jag kunde föreställa mig vad hon gick igenom. Men ack så fel jag hade, ingen förstår. Inte förrän man hamnat där själv, i helvetet.
Och om jag vet, det handlar INTE om att man inte är glad för de barn som man redan har. Det är ju dom man älskar över allt annat.
Och jag börjar bli trött på att höra vilka fina barn vi har att vara glada för och vilken tur vi haft.. Det är jag mer än väl medveten om och jag njuter mer än varje minut jag har tillsammans med dom.
Det kommer ta sin tid. Denna veckan har varit hemsk.
