På några sekunder förändras allt, jag med.
Längtan efter den lille där inne, efter lillebror. En liten pojke kom till oss med armar, ben, fingrar och tår, hjärtat hade valt att inte fortsätta slå. Tänk att man kan se så perfekt ut.
Jag har insett att som förälder älskar man sitt barn, oavsett vad som händer. Den kärleken går inte jämföra med något annat. Tänk att "bara" ett foster kan se så fint ut.
Igår åkte vi hem från sjukhuset efter en förlossning, en djävulsk. Vi åkte hem, utan en bebis.
Allt är som vanligt, inte för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar