Det har gått tre veckor, nu hade jag gått in i vecka 22. Fy fan säger jag.
Fortfarande intalar jag mig själv att "det var väl någon mening", men det kan inte ha varit någon mening med detta. Det hände bara, utan en enda mening!!
Det går åt rätt håll men verkligheten kommer alltid ikapp. Ibland kommer den bara bakom mig och slår ner mig med ett basebollträ. Jag hinner inte ens vända mig om, eller ens tänka på att hinna försvara mig. Jag försöker oftast att tänka på just annat, än verkligheten.
Jag vill hitta motivationen igen, till mycket. Men en del av mig ligger fortfarande där nere på marken.
Trots allt så ser jag fram emot hösten och vintern. Att det blir mörkare och kallare skrämmer mig inte alls. Tvärtom, tända ljus, mys under filten och förhoppningsvis härliga löprundor på berget kommer min höst bestå utav!! Självklart mycket tid med familj & vänner också!
Kärlek
2 kommentarer:
Jag får ont i hjärtat, vad fint du beskriver din pissiga känsla...Bra att du skriver av dig, och härligt att du vill dela med dig av ditt innersta. Jag finns här för dig. Kärlek
Tack fina du!
Skicka en kommentar